27 augusti 1997
För exakt 9 år sedan tittade jag på ett litet barn som låg insvept i en vit pappershandduk vid fotändan på min säng. Solen sken och sensommarvärmen var het. Omkring mig stod några sköterskor och tittade på hur jag skulle reagera. Tror jag. Jag tittade snabbt på det lilla barnet och vände sedan bort blicken. Jag rörde henne inte.
Jag bad dem ta ut henne.
Det var enda och sista gången jag såg min förstfödda dotter.
Hon föddes tidigt på morgonen efter 18 timmar med olidliga värkar. Vid lunchtid sövdes jag för att skrapas, fast det visade sig senare att det inte hade behövts. På eftermiddagen skickades jag hem, de behövde platserna. Ingen frågade om jag ville se henne igen.
Jag fick sätta mig flera gånger i den långa korridoren på vägen ut från Södersjukhuset, benen bar mig inte och världen snurrade. På ett dygn hade jag kämpat mig igenom en 18 timmars lång förlossning, sedan blivit sövd och dessutom sett mitt döda barn. Inte ens att duscha hann jag med.
När jag kom hem slängde jag mig i sängen och grät- jag hade ju blivit mamma, men hade inte något barn.
Där stannade mitt liv för ett bra tag och allt blev en salig röra.
Hon ligger i minneslunden på en kyrkogård här i Stockholm som jag aldrig besökt. För mig finns hon för alltid i mitt hjärta. Just precis där.
Jag bad dem ta ut henne.
Det var enda och sista gången jag såg min förstfödda dotter.
Hon föddes tidigt på morgonen efter 18 timmar med olidliga värkar. Vid lunchtid sövdes jag för att skrapas, fast det visade sig senare att det inte hade behövts. På eftermiddagen skickades jag hem, de behövde platserna. Ingen frågade om jag ville se henne igen.
Jag fick sätta mig flera gånger i den långa korridoren på vägen ut från Södersjukhuset, benen bar mig inte och världen snurrade. På ett dygn hade jag kämpat mig igenom en 18 timmars lång förlossning, sedan blivit sövd och dessutom sett mitt döda barn. Inte ens att duscha hann jag med.
När jag kom hem slängde jag mig i sängen och grät- jag hade ju blivit mamma, men hade inte något barn.
Där stannade mitt liv för ett bra tag och allt blev en salig röra.
Hon ligger i minneslunden på en kyrkogård här i Stockholm som jag aldrig besökt. För mig finns hon för alltid i mitt hjärta. Just precis där.
posted by Sara at 9:04 fm
5 Comments:
*gråter*
Shit Sara, vilken tuff dag!
Kan inte för mitt liv förstå eller känna igen mig. Men min tankar är hos dig denna dag, Din förstfödda dotters dag!
KRAM KRAM
Usch vad hemskt att genomlida något sånt! Man kan nog inte förstå om man inte har gått igenom det själv....
Lilla ängeln och lilla du. Så känns det när jag läser detta. På ett "herregud sätt". Var fanns det naturliga stödet? Varför hände det...
*gråter och ryser* samtidigt faktiskt. Och blir förbannad på att sjukvården inte fungerar humant ens. Att din dotter inte fick leva och att du inte fick vara med om henne. Men änglabarn är fantastiska de med vill jag tro, eller tror jag på. Har själv en liten kille, lille O:S tvilling som gav bort sin styrka till lille O mitt i graviditeten. Ibland ser jag honom bredvid. Visst i fantasin men med i hjärtat och i tanken finns han med. Fast han fick ingen födelsedag, där finns ingen grav eller minneslund. Men liksom du beskriver din dotter finns han hos mig. Tänker på dig denna dag och din lilla ängel.
Åh, jag saknar ord. Kan inte föreställa mig vad du går (och har gått) igenom speciellt denna specifika dag.
Mina tankar går till dig.
jenn, sarachella & lox- tusen tack!
exilmamman- otur antar jag, eller jag vet inte... När jag senare träffat andra som gått igenom något liknande, berättar de om ett helt annat stöd än vad jag fick. Fast å andra sidan kanske det berodde på mig också? Mitt sätt att klara det hela var att tränga bort det ibörjan, de första åren- ja kanske ända tills nu? De kanske lyssnade på mig och gjorde det de trodde var rätt, utifrån mina behov? Ärligt talat, jag vet inte. Men jag vill tro att det var så.
Beklagar förlusten av lille O:s tvilling! Så oerhört sorgligt!
Skicka en kommentar
<< Home