Fallande regn i Milano

På la Stazione Centrale i Milano steg vi av tåget från Ancona. En fyra timmars tågresa med mycket packning och tre barn var över. Dagen efter skulle vi ta flyget hem till Stockholm igen.
I samma stund som vi gick ut från tågstationen, öppnade sig himlen och regnet liksom sköljde över ett grått Milano.
Vi sprang till hotellet.
Och jag kände vemodet slita i hjärtat på mig. Sådär som det alltid gör när jag vet att jag snart ska lämna Italien.

Några timmar senare sprang vi på samma sätt, men utan packning. Vi letade efter en öppen restaurang. I Italien. I augusti. En söndag. Haha...
Blöta stod vi sen i lyxhotellets foajé.
-Klart att ni kan äta i vår restaurang, sa de.
Därefter fick de syn på makens shortsklädda ben och märkliga skor.
-Nej, det går nog inte, man får inte ha shorts . Vi är väldigt ledsna, men så är reglerna. Men, vänta bara, vi ska fixa det här!
Och så ringde han ett samtal:
-Nu får ni fixa fram ett bord till två vuxna och tre blonda, vackra barn! Ni kommer att känna igen dem när de kommer, tre blonda barn...!

Vi sprang vidare i regnet. Några minuter senare kom vi fram till restaurangen och fick världens välkomnande. Klockan slog 21.30.
En trerätters eller mer, middag serverades oss. Och det godaste vinet jag druckit på länge. Stämningen var sådär genuint italiensk och jag njöt av varje minut.
Tyvärr somnade alla tre barn på stolarna innan spaghettin med den lenaste tomatsås jag någonsin smakat serverades dem.

Om ni har vägarna förbi Milano någongång, så lägg Hosteria La Cadrega på minnet.
På Via Fara 1.