Fladdrande hår i Viareggio
Natten i Viareggio vid Toscanas riviera, eller vad man ska kalla det, var förtrollande vacker. Mörkret var kompakt, lukterna var starka och söta och överallt såg man folkvimlet, skratt och glädje. Man kände livet. Inom sig. Och utanför. Neonskyltarna glittrade och stjärnorna lyste klara från himlen.
Jag for fram på en gammal, blå cykel. Håret fladdrade såsom vinden bestämde och jag kände mig som världens lyckligaste. Och starkaste. Världen var min och framtiden låg i mina händer.
Solklart.
Ingen tvekan.
Jag kommer aldrig att glömma den känslan.
Det är den känslan som jag försöker hålla kvar nu, när oron över barnen och jobbet som jag inte hittar och kursen som jag snart ska börja på och livet i allmänhet och allt läbbigt som möjligtvis kan hända, äter upp mig. Inifrån. Och ut.
Och när jag finner den, känslan från den där kvällen någongång i juni 1993, då försöker jag hålla kvar den så hårt jag bara kan.
För tro mig- jag behöver den nu.
Så himla mycket.
Jag for fram på en gammal, blå cykel. Håret fladdrade såsom vinden bestämde och jag kände mig som världens lyckligaste. Och starkaste. Världen var min och framtiden låg i mina händer.
Solklart.
Ingen tvekan.
Jag kommer aldrig att glömma den känslan.
Det är den känslan som jag försöker hålla kvar nu, när oron över barnen och jobbet som jag inte hittar och kursen som jag snart ska börja på och livet i allmänhet och allt läbbigt som möjligtvis kan hända, äter upp mig. Inifrån. Och ut.
Och när jag finner den, känslan från den där kvällen någongång i juni 1993, då försöker jag hålla kvar den så hårt jag bara kan.
För tro mig- jag behöver den nu.
Så himla mycket.
posted by Sara at 9:44 em
4 Comments:
Jag tror att när du börjar den där kursen som jag tror du kommer tycka är helt i din stil, då kommer känslan tillbaka...
Du kommer att fixa det här. Tro mig. För jag tror på dig.
Visst är det underbart att plocka fram de där ögonblicken som har varit härliga i ens liv. Jag brukar ofta tänka så när något fint händer: Det här ska jag spara och plocka fram när jag behöver den fina känslan igen...
Och för övrigt kommer allt säkert att lösa sig på bästa sätt, det är nog bara lite kringelikrokar innan som du måste förbi. Tyvärr funkar ju livet så :-) Lycka till!
exilmamman- speriamo!
lox- härligt att höra! För jag har tappat tron på mig själv...
sarachella- ja, det gör det kanske. Det har varit lite kringelkrokigt i lite väl många år nu bara... :-)
Skicka en kommentar
<< Home