SARA- helt enkelt

Här finns jag nu

2006-09-07T21:42:00.000+02:00

Från och med nu finns jag här.

(Sidan är dock under uppbyggnad, tiden räcker inte riktigt till).

Flytt

2006-09-05T11:19:00.000+02:00

Det kommer troligtvis att bli lite tyst här ett tag, då bloggen kommer att flyttas.
Info kommer senare.
Nu ska jag rusa iväg och göra en intervju. Spännande.

En timme

2006-09-04T10:10:00.000+02:00

En timme på dagis. Sedan ringer de. Hon har kräkts. Suck.
Nu börjas det. Och alla tre barn lär bli sjuka, inklusive jag själv. E klarar sig oftast, konstigt nog.
Åter till pluggandet. Har faktiskt kommit på vad min artikel ska handla om. Alltid något.
Rusar. Ciao.

Förväntansfull lillebror

2006-09-03T07:49:00.000+02:00

Dagen är full av förväntan för min lillebror idag. Han ska gå och titta på en lägenhet här där vi bor. I ett gult hus alldeles vid vattnet och ett stenkast från mitt favoritfik, där de serverar den godaste Focaccian. Han säger att han kan hämta barnen från skolan och dagis ofta, och då förväntar han sig såklart middag här. Inga problem, lite pasta med tomatsås kan vi fixa hur ofta som helst.
Min lillebror är galen i japanska leksaker. Därför lägger jag in en bild på en sådan här, i hopp om att den lilla gula figuren ska ge honom tur . Om turen är med honom idag, är det nog bäst att vi skyndar oss att fylla på pastaförrådet.

Bild: Aya.nu

Första dagen

2006-09-02T18:20:00.000+02:00

Inatt sov jag två timmar, anledningen var sjuka barn.Två timmars sömn blir man inte pigg av.
Imorse började min kurs i journalistik på Berghs. Jag var verkligen inte pigg. Kände mig om möjligt än mer förvirrad än vanligt. Vi började med en datagenomgång för att lära oss plattformen som vi ska arbeta med. Fota oss själva och lägga in bilden på hemsidan skulle vi också göra. Jag hade fullt upp med att klura ut hur, vilket syns ganska så väl på fotot. Behöll det, kändes liksom som jag idag. Eller... för att vara helt ärlig- jag klarade inte av att lägga in ett nytt. Haha.
Det var en rolig dag och jag ser fram emot den här terminen.

När jag kom hem var det full fart med dinosaurier och bilbanor. E och barnen hade varit på Naturhistoriska och så hade de ätit lunch två gånger. Ikväll blir det Stora Faktaboken om Dinosaurier som nattsaga igen.

Dags för middag. Det blir hämtmat från indiska restaurangen tvärsöver gatan och italienskt vin till det. Montepulciano D`Abruzzo. En klassiker här hemma hos oss.

Sandpapper & magisk fisk

2006-09-01T09:09:00.000+02:00

Killarna har gått två veckor i skolan och Alessia har börjat sin inskolning på dagis den här veckan. Det blev som jag befarade. Om än lite fortare- nu sitter jag här, förkyld och eländig. Bihålorna dunkar och halsen känns som sandpapper. Allra minst.

Varför? Varför blir det alltid såhär? Jag proppar i mig sallad och frukt, käkar vitaminer, Berocca och fiskleverolja. Ok, det sistnämnda var ett panikköp för några dagar sedan, just för att mota bort alla dagisbaciller. Funkade inte, eller så har fisken inte hunnit verka än.
Jag hade nästan aldrig varit sjuk när tvillingarna började på dagis en kall vinterdag i november 2001. Nu har jag i princip varit sjuk hela vintrarna sedan den dagen. Känns det som. Puh.

Vaknade 05.00 imorse av att dottern låg och vrålade -Kvack-kvack! i sängen. Följt av -Sao-Sao! (ciao-ciao). Nu ska jag skölja ner några Alvedon med ett glas Berocca.

Leendet som fastnade

2006-08-30T16:50:00.000+02:00

Och så sitter man där på små, små stolar och tittar runt. Av någon anledning har jag en knallröd sköldpadda och en randig mjuk fisk i knät. Runt omkring sitter flera föräldrar. Vi ler. Allihopa. Mot varandra, mot varandras barn. Till slut känns det som om leendet fastnat i ansiktet på mig. Dottern springer omkring och leker. Jag tittar på klockan. De spelar klassisk musik och jag känner att jag nästan håller på att somna. -Skärpning Sara, tänker jag. Fortsätt le, så somnar du inte!

Vi ler och nickar mot varnadra. Gång på gång. Ingen säger något. Vi bara ler.

Jag ler och jag ler och jag ler. Barnskrik, båda av glädje, ilska och ledsamhet väller över mig från varje håll. Jag känner huvudvärken komma smygande och fortsätter att le.

Klockan slår 15 och nu måste jag gå. Storebröderna ska hämtas i skolan, som är i samma byggnad. Väldigt praktiskt. Vi vinkar hejdå. -Sao, sao! (Ciao, ciao) säger dottern och kastar en slängkyss till fröknarna.

Tredje inskolningsdagen på dagis är över.

Rädsla & kapris

2006-08-29T18:10:00.000+02:00

Det är bra några dagar kvar tills jag börjar plugga igen. Journalistik. Jag kan, helt ärligt, säga att jag tycker att det är lite småläbbigt. Har ju varit hemma så länge med barn, att jag känner mig helt väck. Faktiskt.
Jag ville inte vara hemma så länge som det blev till slut av olika tusen anledningar. Det var inte alls så jag hade tänkt mig det hela, men nu blev det så och då är det väl bara att gilla läget så att säga. Jag tror att jag förlorat en hel del under de här åren. Sorgligt nog.
Självklart är jag överlycklig över att ha fått tre friska barn. Det vill jag egentligen inte ens behöva skriva, jag vet hur lätt drömmen och längtan efter ett litet barn kan krossas. Tro mig. På en sekund. Men det är inte det som det här handlar om. Det här handlar om mig och min självkänsla och min chans till det jobb jag bara drömmer om. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Nåja, nu står jag där jag står- och kan bara hoppas på att det går bra. Det är ju det här som jag verkligen vill göra. Så himla, himla mycket.
Likt ett stort grått moln ligger dock oron över allt det där som jag egentligen tycker är så roligt, spännande och ser som en stor utmaning- oron över att jag bara skjuter jobbproblemet på framtiden...

Till middag idag åt vi tonfisksallad med tomat och rödlök. Försvinnande gott och vet ni hur gott det var med kapris i?

Asfaltsblomma

2006-08-28T22:48:00.000+02:00

När jag valde namn till den här bloggen tänkte jag inte särskilt långt. Som vanligt. Fantasin försvann och jag tänkte på asfalt, för att jag älskar städer. Ja, det gör jag. Och blomma, för att på min gata när jag var liten, så fanns det ofta små, tunna gula blommor som envist liksom sprängde asfalten och blommade för fullt. På en plats som verkade omöjlig. De var så vackra.

Nu har jag döpt om den. Till Sara. För här handlar det ju nästan bara om mig. Helt enkelt.

Namnet asfaltsblomma har alltså ingen djupare innebörd än så.
Om nu någon skulle undra.

Rödvit duk & sköldpaddor i ljussken

2006-08-28T19:17:00.000+02:00

På en liten restaurang med rödvitrutiga dukar hemma i Gamla stan, fick jag en gång när jag var kanske en sisådär fem, sex år, en Big-Packlåda av mammas vän Douglas. Lådan var gul, jag minns det såväl. Jag öppnade och tittade. Full av förväntan. Där i den gula glasslådan, låg två små vattensköldpaddor. Jag tittade på dem och log. Ljusen på bordet lyste sådär varmt.
Min lycka var stor, men störst var den nog den gången pappa stod där i vardagsrummet med den gråa kattungen John Silver innanför jeansjackan.

Vi var ofta ute och åt när jag var liten. Än idag är det bland det mysigaste jag vet. Allra helst där borden har rödvitrutiga dukar och levande ljus är såklart ett måste. Det har jag alltid hemma på bordet. Så fort augusti kommit, tänder jag ljusen. Det sitter i sedan barnsben.

Numera kommer en till restaurang att finnas i mitt hjärta för alltid, den där vi kom till den otroligt regniga kvällen i Milano. Den har fastnat i mitt minne. Vi kanske hinner besöka den när vi är där i september igen?
Speriamo.

Suddig pepparkaka

2006-08-28T09:21:00.000+02:00

Helt plötsligt blir alla bilder så här suddiga. Jag är inget fotosnille och förstår ingenting. Och ja, min ene tvillingson sover i sin pepparkaksdräkt. Ja, det är ett stort hål på benet, han tycker att det är coolt. Han sover även med pepparkakshatten på- då drömmer man bra drömmar, säger han.

27 augusti 1997

2006-08-27T09:04:00.000+02:00

För exakt 9 år sedan tittade jag på ett litet barn som låg insvept i en vit pappershandduk vid fotändan på min säng. Solen sken och sensommarvärmen var het. Omkring mig stod några sköterskor och tittade på hur jag skulle reagera. Tror jag. Jag tittade snabbt på det lilla barnet och vände sedan bort blicken. Jag rörde henne inte.
Jag bad dem ta ut henne.
Det var enda och sista gången jag såg min förstfödda dotter.

Hon föddes tidigt på morgonen efter 18 timmar med olidliga värkar. Vid lunchtid sövdes jag för att skrapas, fast det visade sig senare att det inte hade behövts. På eftermiddagen skickades jag hem, de behövde platserna. Ingen frågade om jag ville se henne igen.
Jag fick sätta mig flera gånger i den långa korridoren på vägen ut från Södersjukhuset, benen bar mig inte och världen snurrade. På ett dygn hade jag kämpat mig igenom en 18 timmars lång förlossning, sedan blivit sövd och dessutom sett mitt döda barn. Inte ens att duscha hann jag med.

När jag kom hem slängde jag mig i sängen och grät- jag hade ju blivit mamma, men hade inte något barn.
Där stannade mitt liv för ett bra tag och allt blev en salig röra.

Hon ligger i minneslunden på en kyrkogård här i Stockholm som jag aldrig besökt. För mig finns hon för alltid i mitt hjärta. Just precis där.

Fallande regn i Milano

2006-08-26T08:22:00.000+02:00

På la Stazione Centrale i Milano steg vi av tåget från Ancona. En fyra timmars tågresa med mycket packning och tre barn var över. Dagen efter skulle vi ta flyget hem till Stockholm igen.
I samma stund som vi gick ut från tågstationen, öppnade sig himlen och regnet liksom sköljde över ett grått Milano.
Vi sprang till hotellet.
Och jag kände vemodet slita i hjärtat på mig. Sådär som det alltid gör när jag vet att jag snart ska lämna Italien.

Några timmar senare sprang vi på samma sätt, men utan packning. Vi letade efter en öppen restaurang. I Italien. I augusti. En söndag. Haha...
Blöta stod vi sen i lyxhotellets foajé.
-Klart att ni kan äta i vår restaurang, sa de.
Därefter fick de syn på makens shortsklädda ben och märkliga skor.
-Nej, det går nog inte, man får inte ha shorts . Vi är väldigt ledsna, men så är reglerna. Men, vänta bara, vi ska fixa det här!
Och så ringde han ett samtal:
-Nu får ni fixa fram ett bord till två vuxna och tre blonda, vackra barn! Ni kommer att känna igen dem när de kommer, tre blonda barn...!

Vi sprang vidare i regnet. Några minuter senare kom vi fram till restaurangen och fick världens välkomnande. Klockan slog 21.30.
En trerätters eller mer, middag serverades oss. Och det godaste vinet jag druckit på länge. Stämningen var sådär genuint italiensk och jag njöt av varje minut.
Tyvärr somnade alla tre barn på stolarna innan spaghettin med den lenaste tomatsås jag någonsin smakat serverades dem.

Om ni har vägarna förbi Milano någongång, så lägg Hosteria La Cadrega på minnet.
På Via Fara 1.

Ingen hit på Grönan

2006-08-26T08:06:00.000+02:00

Idag ska vi gå på Gröna Lund tillsammans med mina tvillingars pappa. Killarna har såklart sett fram emot det i flera veckor, jag lite mindre- för jag står bara och glor när jag är där. Blir nämligen åksjuk bara av att sitta bakochfram på bussen. Då är Grönan ingen hit, jag lovar.

Nu är det som vanligt när man har småbarn, det går inte att planera någonting. Dottern har feber och har gråtit hela natten. Att jag aldrig lär mig. Att de alltid blir sjuka vid de mest olämpliga tillfällen.
Nästa lördag börjar jag min kurs och då måste jag vara frisk. Den är inte direkt gratis och jag har inte direkt råd att missa den nu. Och nu är det så att jag verkligen vill gå den.

Det kan bli så idag, att maken får gå på Gröna Lund tillsammans med sina styvsöners pappa. Så kan det gå när man är en pusselfamilj.
Allt medan jag sitter här med en sjuk bebis och längtar ut.

(Alla inblandade har tålmodigt förklarat för mig att det inte är någon bra idé att jag följer med om någon måste vara hemma. Man måste nämligen klara av att åka iallafall Nyckelpigan).

P.S. Jag förstår och hoppas på att bebisen i såfall sover, så att jag kan börja skriva på min ansökan till en kurs i samma ämne som jag ska börja nästa lördag, som jag väldigt, väldigt gärna skulle vilja gå nästa termin.

P.S igen. Varför envisas jag med att kalla en 15-månaders tjej för bebis? Kommer hon alltid att vara min lilla bebis?

Fladdrande hår i Viareggio

2006-08-22T21:44:00.000+02:00

Natten i Viareggio vid Toscanas riviera, eller vad man ska kalla det, var förtrollande vacker. Mörkret var kompakt, lukterna var starka och söta och överallt såg man folkvimlet, skratt och glädje. Man kände livet. Inom sig. Och utanför. Neonskyltarna glittrade och stjärnorna lyste klara från himlen.

Jag for fram på en gammal, blå cykel. Håret fladdrade såsom vinden bestämde och jag kände mig som världens lyckligaste. Och starkaste. Världen var min och framtiden låg i mina händer.
Solklart.
Ingen tvekan.
Jag kommer aldrig att glömma den känslan.

Det är den känslan som jag försöker hålla kvar nu, när oron över barnen och jobbet som jag inte hittar och kursen som jag snart ska börja på och livet i allmänhet och allt läbbigt som möjligtvis kan hända, äter upp mig. Inifrån. Och ut.

Och när jag finner den, känslan från den där kvällen någongång i juni 1993, då försöker jag hålla kvar den så hårt jag bara kan.
För tro mig- jag behöver den nu.
Så himla mycket.

Skål till mig!

2006-08-21T18:29:00.000+02:00

Alldeles nyss fick jag beskedet att jag kommit in på en kurs i journalistik.
Jag tror faktiskt att jag tänker gå den.

En liten ljusglimt mitt i jobbsökarmörkret. Skål, Sara!

Stirrar rakt in i väggen

2006-08-21T12:38:00.000+02:00

Nu har jag suttit hela förmiddagen och försökt skriva ett bra CV. Har inte lyckats. Vad är det som hänt med mig? Vart har all min energi tagit vägen? Mina ideér?
De verkar bara ha försvunnit. Poff.

Jag blir helt enkelt helt knäpp av att inte hitta ett jobb.

Nu måste jag rycka upp mig. Forza!
En kopp grönt te, därefter hämta killarna i skolan.
Ikväll är det jag som skriver ett bra CV. Så är det bara.

En söndagkväll

2006-08-20T22:44:00.000+02:00

Middag hemma hos oss med mamma och O, lillebror och storasyster med sambo. Kinamat i massor.
Leverans av ny soffa mitt i allt. Vi insåg att en soffa faktiskt inte räcker när man är en familj på fem personer. Jag tröttnade på att alltid få sitta på golvet. Nu har vi två och det är underbart. Så fort jag får lite tid över, ska jag titta på en fransk film som väntat på mig i evigheter nu.

När alla gått hem, hjälpte jag mina tvillingkillar med deras allra första läxa. Coolt.

För övrigt tror jag att jag tänker alldeles för mycket på vad andra människor tänker och tycker om mig.
Måste sluta med det.

Listor & Dragonball

2006-08-19T07:09:00.000+02:00

Vaknade tidigt imorse, (ofrivilligt, dottern gallskrek), och kände mig som vanligt! Inte världens huvudvärk, inget illamående och jag höll inte på att svimma när jag stapplade ut i köket efter kaffe. Håll tummarna för att hjärnskakningen snart är ett tragiskt minne blott!

Idag ska jag göra listor. Långa listor med allt jag ska göra angående jobbsökandet. Jag ska till och med vara så barnslig att jag skriver dem i olika färger.
Apropå barnslig, jag shoppade inte mycket i Italien, (även det ofrivilligt, med tre barn gick det inte så bra för en shopaholicmamma), men jag hann iallafall köpa det jag alltid gör när jag är där- en italiensk skolalmanacka! Hur cool som helst. I år blev det en med Dragonball på.
Där får jag plats att skriva upp alla jobb jag söker och allt annat.
Köpte en till min snart 22-åriga lillebror också. Han blev överlycklig.

Soffan

2006-08-18T16:32:00.000+02:00

Solen skiner. Gatan utanför sjuder av liv. Mina söner kommer hem från skolan och lyser av glädje, det var lika kul idag som igår! Från mina axlar försvinner typ 200 stenar. Om ni visste hur orolig jag varit över skolstarten... Och nu, på tredje skoldagen, springer de in på skolan som om de alltid hade gjort det. Lyckliga. Förväntansfulla. Äntligen.
För det är nog så, att sista året på dagis hade de nog växt ifrån hela dagisgrejen.
Nu är det en ny epok i deras liv. Det är nästan så att jag längtar dit själv...

Och jag... Jag ligger här på soffan och har ont i huvudet, mår illa och är yr. Inte bra än från hjärnskakningen med andra ord. Så himla trist. Mitt i allt ligger stressen över att jag inte lyckas hitta något jobb över mig. Och så blir huvudvärken genast bra mycket värre. Jag är så stressad nu. Kan inte sova. Oron över min obefintliga jobbsiutation lägger sig som en tjock och tung dimma över allting.

Det finns en liten chans att jag kommer in på en kurs som jag vill gå. Den kostar en hel del och leder förmodligen inte till att jag får jobb ändå... Men, jag vill verkligen gå den.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska få ihop mitt liv just nu.

Och så längtan till Italien mitt i allt.

Fan, vad deppig jag låter.

För övrigt är vatten med äppelcidervinäger riktigt bra mot illamående.

Akuten

2006-08-16T16:22:00.000+02:00

Har tillbringat förmiddagen på akuten.

Hjärnskakning. En lättare variant förhoppningsvis.

Så kan det gå när man får en borr i skallen.

Borr i huvudet

2006-08-15T22:48:00.000+02:00

För en stund sedan fick jag en borr i huvudet. Det var faktiskt läskigt. Ont gjorde det också. Sådär ordentligt ont.

Jag var i klädkammaren, höll på att lägga in kläder i garderoben. Pedantisk som jag är, vek jag snyggt ihop två exakt lika stora Bionicledräkter och två exakt lika stora Batmandräkter. Det är ofta så när man är tvillingförälder. Dubbelt upp av allt. Allt upprepas.
Jag la dem så fint på varandra på nedersta hyllan i ena garderoben. Inne i klädkammaren. Där det finns många garderober samt många hyllor. Fullproppade med grejer.

Då.
Fick jag världen rakt i skallen.
Kändes det som.
Jag pratade i telefon samtidigt med min ena syster. Berättade om Italienresan. Om stalaktiter och stalagmiter eller vad det nu heter? Om grottan där vi såg allt det fantastiska, från tiden då dinosaurerna fortfarande klampade omkring. Likt ett enormt vinterlandskap. Som en egen värld.
Le grotte di Frasassi. Åk dit om ni har vägarna förbi!

Smällen var ordentlig.
Jag skrek: -Ajjjjjjjjjjjj! Jag ringer dig!
Panik.

Och så slängde jag på luren. Och fortsatte skrika. Hysteriskt.
Maken kom springande och frågade om det gjorde ont.
Jag fortsatte skrika: -Klart som fan att det gör ont! Jag har fått en borr i huvudet!

Den stod ovanpå garderoben. Tung som bly och ganska stor. När jag öppnade dörren ramlade den såklart ner. Rakt i skallen. Pang.

Jag tror alltid det värsta. Kände mig liksom tvungen att vara så pinsam att ringa min mamma. Jag berättade med panik i rösten om det hemska som hade hänt. Och tänk om det är farligt? Tänk om...? Jag fantiserade ihop allt möjligt hemskt.

Mamma sa bara: - Men, sluta larva dig! Du har fått en smäll i huvudet bara! Var glad att det inte var någon av ungarna som fick den i skallen!

Jag: -Vet du hur stor och tung den är?? Det var ju den som E fick i julklapp av er!

Mamma:- Ja, jag vet. Det är väl inte så farligt. Du har ju inte svimmat ens... Sluta larva dig nu. Är det någon av tvillingarna som vill prata med mig?

Jag: -Men, det gör ont...

Jag minns en kväll när jag skulle gå ut när jag var tonåring. Mamma pratade i telefon. Jag hade stora bekymmer om vilken jacka jag skulle ta på mig.
Jag frågade mamma. Visade först den ena, sen den andra. Hon tittade.
Så sa hon: -Äh, ta båda två...

Det var två dunjackor.

Ja, nu är det faktiskt så att det gör ont. Faktiskt. Bäst att gå och lägga sig. Det har hänt massor med skumma grejer idag. Det är nog inte min dag idag.
Imorgon måste bli en bättre dag. Då börjar mina söner skolan. Jag är supernervös.

Buonanotte!

Stockholm igen

2006-08-15T13:45:00.000+02:00

Hemma igen. Och längtar tillbaka till Italien så att det gör ont.

Igår morse åt vi frukost i Milano och tittade ut mot dess semestertomma gator.
Imorse satt jag och kände mig en aningen förvirrad på Arbetsförmedlingen på södermalm.
Kontraster.

Har en massa telefonsamtal och grejer att fixa nu, kurser att söka, jobb att söka och en massa tvätt som ska strykas.
Återkommer lite senare idag.

Lite lyx

2006-08-05T08:56:00.000+02:00

Förresten, häromdagen var jag på en alldeles underbar ansiktsbehandling på Centralbadet. En julklapp från maken.

När jag låg där helt avslappnad och med en massa grejer i ansiktet och faktiskt hade kopplat bort söka-jobb-stressen-och-ångesten-över-mina-försvunna-karriär-möjligheter hör jag ett gällt barnskrik.

Jag får hjärtklappning och av gammal vana gör jag mig beredd att rusa.
Så kommer jag på det. Jag är inte hemma. Jag är på Centralbadet och får ansiktsbehandling.
Jag har just sagt ja till att shoppa en svindyr nattkräm som ska vara som ett mirakel.
Den är iallafall italiensk.

Men- det låter som dottern. Alldeles förskräckligt likt.

Det var dottern. Jag skulle möta maken utanför när jag var klar, men dottern hade inte uppskattat skoshopping med sin far, så han gick till Centralbadet innan. Tänkte att hon kunde springa på gården där. Det gjorde hon.
Och slog hakan.

För övrigt verkar faktiskt den svindyra nattkrämen vara riktigt bra.

Man skulle ju kunna tro...

2006-08-05T08:32:00.000+02:00

att jag slutat blogga. Jag trodde det själv ett tag.

Jag hinner inte.

Vi har åkt hit och dit hela sommaren och de dagar vi varit hemma, har jag varit ute i solen alternativt suttit klistrad framför datorn för att söka jobb. Känner mig otroligt stressad, pressad och faktiskt lite ångestfylld över det faktum att jag inte har många a-kassadagar kvar.
Sen är det kört. Så känns det som.

5 års universitetsstudier känns som bortkastade. Pluggade klart och sen dess har jag i princip varit hemma med barn. Tre stycken har jag. De äldsta börjar bli riktigt stora, deras ögon glittrar av förväntan inför livet och jag står liksom kvar och stampar på samma punkt. Nej, inte samma. Ännu längre bort från arbetslivet antagligen.

En kopp kaffe till, söka några jobb och sedan packa inför Italienresan imorgon.

En måndag i slutet av juli

2006-07-24T10:48:00.000+02:00

Det är ingen bra idé att försöka söka jobb mitt i sommaren och med en bebis som springer och klättrar på allt. Och ute skiner solen. Jag ger upp.
Nu ska jag boka massagetid på Centralbadet, som jag fick i julklapp.

Utmanad

2006-07-23T22:15:00.000+02:00

Nyss hemkommen såg jag att jag blivit utmanad av Jenn. Trots den sena timmen och det faktum att barnen fortfarande är uppe, kan jag inte låta bli att svara;

Fem saker i min frys:

*Lax (jag älskar lax)
*Ärtor
* Så mycket parmesan att jag inte vet hur vi ska kunna äta upp all (svärmor samlar på sig i Italien)
*Räkor
*Makens läbbiga bläckfiskar

Femsaker i min garderob/klädkammare:

*Träningsmatta
*Hantlar
*Alldeles för många väskor (är galen i väskor)
*Strykbräda
*En trasig dator

Fem saker i min bil:

*Några leksaker från Mc Donald´s som låter så att man blir galen
*Nappflaska med vatten
*CD med italiensk musik
*Nappar
*Glasspapper

Fem saker i min handväska:

*Barbapappanyckelring med nycklar
*Mobil
*Filofax
*Bricanyl
*Solglasögon från Pilgrim

Slutsats? Är galen i lax och väskor. River parmesan på allt, eller äter det allra helst i bit tillsammans med ett glas rött vin. Svärmar för det barnsliga och blev överlycklig över barbapappanyckelringen som är en present från maken och vill ha full koll på livet i en knallorange filofax från Ordning och reda.

Nu ska jag natta barn.

Tillbaka

2006-07-23T21:45:00.000+02:00

Hemma i stan igen. Iallafall för ett litet tag. Har varit på landet och hos släkten på Åland i strålande sommarväder. I badrumsspegeln i stan ser man, konstig nog, så oerhört mycket brunare ut. Tanken slog mig när jag stod där med nyduschade barn och smutstvätt upp till knäna.

På landet har vi haft det härligt. Sol, bad, god mat, gott vin, många människor. Till min stora lycka hann jag och syrran med en dags shopping också. Lillebrorsan var med och höll på att få spader. Han tyckte att vi tog alldeles för lång tid på oss. Åtskilliga timmar. Vi brydde oss inte om honom. Jag kom hem med en hel del och framförallt en bikini som jag är särskilt lycklig över.

På Åland var det lika jäkla vackert som vanligt. Jag blir stum av klippornas och havets skönhet vareviga gång. Jag förundrades över att de träd som var så små när jag var liten och tillbringade hela somrarna där, nu är så stora. Vi gick en promenad till gammelmormors hus för att bebisen skulle somna. Jag kikade in genom de spruckna fönstren i det röda huset på klippan alldeles vid havet. Stolarna och köksbordet stod som de alltid gjort. Det kändes som det var igår jag satt där med mina långa, bruna flätor och åt hennes kanelbullar. Med pärlsocker på.
Sakta men säkert håller hennes hus på att förfalla.
Ruttna bort. På grund av att släkten inte kan enas. Sorgligt.
Berget och havet är dock lika vackra som alltid.
Strålar liksom av styrka.

Jag är medveten om att jag tjatar mycket om Åland numera. Det blir så om sommaren. Jag älskar mitt Åland av hela mitt hjärta och jag sörjer att jag inte kan vara där så mycket som jag egentlligen skulle vilja.

Tillbaka i stan. På varm asfalt. Vattnet glittrar här med.

Grönare gräs & en annan livshistoria

2006-07-05T22:56:00.000+02:00

Hinner inte med alls här längre. Det är sommar, det är sol, det är picknickar på Djurgården, besök hos vänner som bor alldeles intill en liten sjö full av näckrosor, det är små miniresor till landet och även sommarglädje i stan.

Häromdagen var vi och hälsade på U och J, ja, det är de som bor i den lilla röda stugan alldeles vid den mörka sjön. Det är de som har den underbara trädgården med de gamla fruktträden. Det är just de personer som jag aldrig trodde skulle skilja sig.
Och så sa hon det till mig i en stund av fötroende. Vid stod och lutade oss på verandan, mot räcket med varsitt vinglas i handen och då sa hon att de funderade på att separera.
Solen sken fast det var kväll. Gräsmattan var full av små vita blommor. Idyllen omfamnade oss.

Jag höll på att ramla baklänges.

Inte de två! Det trodde jag aldrig. Jag blev stum. Till en början. Sen kom orden som jag inte trodde var mina, som sa att gör det inte, gräset är inte grönare på andra sidan, det är inte en dans på rosor att vara själv och så berättade jag min egen livshistoria. Så förvirrande. Så dramatisk stundtals. Så full av möten och skilsmässor.
Jag har bytt liv från den ena dagen till den andra. Det är ingenting jag rekommenderar. Jag lärde mig ett och annat av det. Tyvärr på bekostnad av en annan människas lidande.

Jag brukar inte lägga mig i. Tycker liksom att människor ska få leva sitt liv precis såsom de vill. Men, nu blir jag uppriktigt ledsen- för det känns så jäkla fel! Inte U och J! De passar ju så bra ihop. Jag känner igen mig själv i henne och jag känner igen både E och min exmake i J.
Jag hoppas att de fortsätter att leva sitt liv ihop. Av hela mitt hjärta hoppas jag det.
På tisdag ska de komma till oss på middag. På en tallrik pesto med räkor.

Jag ser fram emot det.
Imorgon åker vi till landet. Då kommer killarnas dagiskompisar T och K dit. Och deras mamma. Ser fram emot det också. Det ska bli kul.

Middag i rött

2006-06-27T21:13:00.000+02:00

Idag har jag lagat middag. De som känner mig, börjar nog flina redan nu. Men, gör inte det. Jag lyckades faktiskt. Det blev underbart gott. Och den kommentaren var inte från mig. Iallafall inte enbart.

Jag fräste lök och röd paprika i olivolja. Förstås. Så att de blev riktigt mjuka. Kryddade med curry, spiskummin och massor med cayennepeppar.
När det kokat ihop ett tag hällde jag i passerade tomater och mild lättyoghurt. Lät det koka ett tag under lock. Därfter var det dags för räkorna. Rör om.
Servera till exempelvis bulgur.

Min nya favvo. Tror faktiskt att jag måste äta det imorgon också.

Jag kommer igen, har bara lite bloggtorka just nu.

Solglittrande hav

2006-06-27T08:58:00.000+02:00

Utsikten från huset på mitt älskade Åland.

Bloggen kommer att uppdateras snart.

Brev till mormor

2006-06-21T22:21:00.000+02:00

Jag vill så gärna blogga. Tro mig. Under den här senaste och min absolut sista föräldraledighet, har bloggen varit mitt lilla andningshål. Faktiskt så är det så. Hur banalt och korkat det än må låta. Men nu, är inspirationen slut. Det har aldrig hänt mig förut. Att jag liksom inte kan skriva ens. En del snackar skit oavbrutet. Jag skriver. Skit. Oavbrutet. Och håller tyst i vissa sammanhang. Det kanske är ett arv från min mormor, fast hon skrev inte. Hon var bara tyst.

Så tyst. Så vacker. Så full av oändlig värdighet. In i det sista. Så rakryggad. Du var så gåtfull. Mitt livs gåta och min stora trygghet i livet. Du promenerade på Strandvägen lika självsäkert och naturligt som du rensade flundror om somrarna på den åländska udden där du var född.

Mormor, varför försvann du sådär? Lämnade oss med alla frågor? Jag kan inte fatta att du varit död i snart två år. Att du inte ens vet om att jag har fått en dotter. Att jag gift om mig. Att jag inte är ensamstående med tvillingar längre. Att jag är lycklig nu.
Jag tror varje gång när jag ringer morfar, att jag ska höra din röst säga efternamnet. Sådär ungdomligt och kristallklart som du säkert alltid gjort. I hela ditt liv. Din röst förändrades aldrig. Och säkert inte heller ditt innersta väsen.

Vet du, nu har allt brustit igen. Om du ändå hade varit här och kunnat berätta för oss. Hemligheten. Eller var det nu är. Vi försöker förstå. Vi gör allt. Vad ska vi göra?
Varför gör han såhär gång på gång?

Du har betytt mer för mig än vad jag någonsin kunnat ana. Jag har förstått det nu.
Om jag ändå hade vågat fråga.
Om jag inte hade varit lika tyst som du.

...fast jag vet att du förstod min tystnad.

Snabb info

2006-06-18T07:37:00.000+02:00

Bloggen är tyvärr inte högprioriterad just nu. Tiden räcker inte till.

Förra veckan hann vi med en resa till Åland och några dagar efter var det dags för att åka till Kolmården. Och bo på Vildmarkshotellet. Vi var 10 stycken som var där och det var riktigt trevligt. Barnen hade hur kul som helst. I den gassande solen. Jag är glad för nu börjar de bli så där nästan mjölkchokladbruna som de brukar bli. Om de inte får för sig att absolut inte ta av sig tröjorna, vill säga.

Nu är det kaffadags, sen träna och därefter ska vi på barnkalas.

A presto!

Där tiden liksom stannat

2006-06-14T07:12:00.000+02:00

När solen skiner är Åland underbart vackert. Det oändliga glittrande, blåa havet som skvalpar mot de röda klipporna vid stranden. Liksom utan avbrott. Som jag har stirrat in i varje sommar i hela mitt liv. Och alltid slagits av dess enorma skönhet.

På Ålandsbåten är det dock som om tiden stannat. Det är likadant nu som då. Ingenting förändras. Förutom det att jag nu dricker ett glas vin i baren, istället för ananasjos med krossad is som var standard när jag var liten.
Tvillingarna dansade solo på dansgolvet till finsk schlager. Hela baren log.

Fästingar har vi plockat bort massor. Som vanligt. Ätit den krämiga finska vaniljglassen har vi också gjort. Barnen har lekt vid stranden. Minnen från barndomens somrar har blommat upp, som de alltid gör när jag är där. Ja, och så har vi träffat släkten såklart. Både roligt och jobbigt på samma gång, kan det vara att göra det. Så är det. Med min släkt på de åländska öarna.

För övrigt kan jag berätta att det blev ingen ny parfym. Istället köptes en lotion som ska strama upp huden. Så att man får en smalare siluett, helt enkelt. Jag tror inte på det. Inte heller kan jag motstå att testa när det står att det garanteras synliga resultat inom en månad.
Lite lyx kan göra underverk för humöret.

Åland i mitt hjärta

2006-06-11T07:43:00.000+02:00

Om en liten stund åker vi till Åland.
Till de röda klipporna som jag har sprungit på sedan jag var alldeles liten.
Till det skvalpande havet och horisonten.

Flundror har jag fått nog av, men jag ska absolut shoppa en ny parfym på båten.

Ciao!

Sådan mor, sådan dotter...

2006-06-09T07:48:00.000+02:00

Mamma: -Barnen får ju ingen matkultur av dig! Inte konstigt att killarna äter så dåligt...
Jag: -Men, mamma, jag kan inte hjälpa det, jag gör ju som du gjorde!
Mamma: -Nähää, kommer du inte ihåg att jag gjorde fläskpannkaka i ugnen som du tyckte så mycket om? Och kassler i sås? Och så stekt aubergine med köttfärs på?
Jag: -Minns allt utom pannkakan med bacon i.

För nu var det faktiskt så att det var bacon och inte fläsk i. Som tur var.

Mamma: -Där ser du! Nöjt leende.
Mammas man: Fnissar hysteriskt.
Jag: -Jag minns mest Ravioli på burk, fläskkotlett med varsin tomat och så att vi var ute och åt ofta. En gång fick jag två vattensköldpaddor av en av dina vänner. Han var konstnär, målade ett porträtt av mig i gult. Sköldpaddorna fick jag i en gul Big Pack-låda. Det var på en restaurang i Gamla stan. Med rödvitrutiga dukar på borden.

Jag igen: -Du hade ju stängt av frysen, tyckte att det var onödigt att ha en frys. Där hade du hårtork och grejer. Och en locktång. Den i orange. Kommer du ihåg? Jag vet liksom inte riktigt heller vad jag ska ha i frysen. Håller med dig om att det tar ju bara en massa utrymme...

Mammas man: ser helt förtvivlad ut.

När han kom in i vårt liv, blev jag för första gången bekant med stuvade makaroner och falukorv. Och köttfärslimpa och sådant. Han har sedan den dagen lagat mat vareviga dag. Han sjunger och trallar när han rör i grytorna.

Nattgäster

2006-06-09T07:38:00.000+02:00

Sommaren är här nu. Såg solar flera dagar i rad på DN. Äntligen.

Ikväll ska killarna ha två kompisar här som ska sova över. Första gången de har egna nattgäster. Jag ska, tillsammans med mina tre barn, åka och hämta dem på dagis. Så ska jag hem med alla fem också. Kommunalt. Det går nog bra. Bara inte bebisen får spader i vagnen, då finns det kanske en liten risk att jag glömmer någon i den allmänna förvirringen som då oftast råder. Och så ska vi köpa glass att ta med till parken.
Väl hemma igen blir det köttbullar och makaroner. Min ene son har önskat sig Kungsörnens idealmakaroner. Min italienske make får ont i själen om det inte serveras Barilla.
Och till sist- nattning av fem barn. Fem barn. Uppspelta och glada. Efter det ska jag sätta mig på balkongen med ett glas rosévin och titta på vattnet och upp mot stjärnorna.

Full fart här, måste rusa. Bara en sak till- jag har bestämt mig för en tatuering. I höst. Nu återstår bara att välja motivet.

Ja, och så söka några jobb, förstås...

Utmanad housewife

2006-06-06T21:22:00.000+02:00

Cecilia utmanar med några housewifesfrågor och självklart måste jag, faktiskt i egenskap av housewife, svara. Här kommer mina svar:

Vilken är din älsklingsprodukt just nu?
Klarar mig knappt utan Cliniques solpuder. I gul ask.

Ett enkelt städtips som du vill dela med dig av?
Vi har ganska så minimalistisk inredning, så själva städningen, trots tre barn, går faktiskt ganska så snabbt och utan tårar. Mirakeltrasor är superbra i dammiga barnrum med en massa elgrejer (datorer, TV och annat). Och så Ajax. Jag älskar doften av Ajax. Såväl naturell som citrus. Ärligt talat, föredrar jag naturell.

3 klockrena budgetfynd?
Allt blir till klockrena budgetfynd om man kommer till Willys, jämfört med att springa över till Konsum mittemot. Tyvärr blir det oftast Konsum när jag panikhandlar, eftersom jag inte har något körkort. Än. Inget körkort och inget jobb. Deprimerande.
Laxkotletterna på Konsum är tusen gånger dyrare än på Willys. Nästan iallafall. Som housewife svarar jag dock på budgetfynden:
Coops våtservetter,
Överskottsbolagets svarta oliver (mina barn ruinerar mig på svarta oliver) samt
barnmatsburkarna som är billigare på Willys än Konsum.

Vad eller vem inspirerar dig?
Jag blir inspirerad så fort jag träffar någon vuxen människa. Någon som jag kan diskutera vuxna saker med. Gärna ifred också.

Och så ett tips på nåt “lyxigt” som är värt varenda krona!
Ett glas gott vin, nu på sommaren gärna rosévin, på tex en tisdag. Tillsammans med köttbullarna. Eller till fiskpinnarna med för den delen. Eller till blodpuddingen. Till tröttheten och kaoset.

På hattavdelningen

2006-06-05T21:30:00.000+02:00

Idag har jag suttit och letat jobb och druckit citronvatten hela dagen. Paniken blir större och större. Jag kommer inte att få något jobb. Jag är en looser. Mina circa 140 högskolepoäng kommer tydligen inte att hjälpa mig alls. Nu är jag supersur och irriterad, vilket till viss del säkerligen beror på att min hjärna inte fått någon mer näring än citronvatten och lite tomat och mozzarellasallad nyligen. Och kaffe.

Hittade faktiskt ett tänkbart jobb idag under de sisådär 10 timmarna jag suttit och gråtit framför datorn. Sökte det och fick tillbaka ett mail- de ville veta mera. Enda kravet var att man skulle kunna italienska. Nu är E övertygad om att det är någon porrgrej. Jag är en looser. Det bara är så.

Den där gången när jag var 14 år och pryade på NK´s hatt och sjalavdelning, känns som ett enda stort hån- en mycket sminkad äldre dam sa såhär till mig, allt medan hon stirrade på mig med sin genomträngande blick: -"Du kommer att gå långt flicka lilla, det ser jag i dina ögon!"

Haha.

Jättelångt.
Jag är 33 år, har 140 universitetspoäng, 1 års studier i Italien, aldrig haft ett fast jobb- jo, förresten när jag var 18 år var jag fast anställd på Posten, men jag sa upp mig för det var så tråkigt och jag skulle ju åka till Italien. Igen. Min chef tyckte att jag skulle ta tjänstledigt, men jag ansåg det coolare att säga upp mig. Kom dock tillbaka till Posten som tillfäligt anställd under hela min pluggtid. Med betydligt sämre lön än vad jag hade som fast anställd.
Jag har tre barn men har fött fyra. Jag har skilsmässor och separationer bakom mig. Jobbat på en hel del extrajobb och så en del som italienskalärare. Någon slags lärarassistent har jag varit också. Och så har jag varit hemma med barn i många år. Sen är det inte så mycket mer.

I höst måste jag ha ett jobb. Jag börjar misströsta. Ärligt talat, jag har panik. Faktiskt. Nu är det inte roligt längre.

Solstol

2006-06-05T07:53:00.000+02:00

Jag har, för första gången i mitt liv, bränt mig. Jag, som aldrig behövt använda solskyddskräm. Inte ens i medelhavets högsommarsol. Aldrig. Ja, jag vet att man bör använda det iallafall. Jag vet.

Vi var på landet i helgen. Barnen sprang som kor på grönbete på gräsmattan och den lilla övade sig på att gå. Jag satt på verandan i en solstol och läste mest hela tiden.
Dio mio- det var precis vad jag behövde!

Mina axlar är knallröda. Absolut knallröda. Det gör inte ont, men det ser ut att göra det. Det ser ut att göra fasligt ont. Snyggt är det inte, men i ansiktet är jag iallafall brun.

Nu sitter jag här alldeles nyvaken med kaffekoppen, skulle egentligen sitta och leta jobb här, men det är driftstopp. Synd, för jag kommer med all säkerhet inte hinna sitta här i lugn och ro något mer idag.

Studentmössa & bubblande lycka

2006-06-02T20:58:00.000+02:00

Jag har varit på stan idag tillsammans med alla tre barn. Och min mamma och min lillebror. Vi är visserligen ofta på stan nu när vi bor i stan igen, men idag var det en lång dag. Den började på medelhavsmuseét, vilket var en succé för 6-åringarna. Det var sol, det var stekande varmt, det var fest i Kungsan och det var glädjevrålande studenter på lastbilar i hela stan. Jag minns min egen student så nära, trots att det faktiskt var 14 år sedan. Obegripligt. Obegripligt att det var 14 år sedan jag sprang på solvarma gatstenar med studentmössan i handen och champagneglaset med jordgubbar i andra. Helt obegripligt. Det känns som igår. Jag har aldrig känt en sådan lycka, en sådan frihet som just den dagen. Den lyckan var så förväntansfull och så total! Och dagen efter- när jag vaknade och kände den bubblande lyckan över att äntligen kunna göra precis vad jag vill i livet!

Trodde jag.

Jaja, nu ska jag natta barn, läsa Suneboken för dem och efter det är det dags att hänga tvätten. Och så ska jag packa för imorgon åker vi till landet över helgen.

Det är bara så läbbigt att åren rinner iväg så jäkla fort.
Herregud, det var ju nyss jag stod där i min knallgröna studentklänning från Benetton och studentmössan fylld med klotter inuti. Om 12 år tar förhoppningsvis mina söner studenten.
Jag hänger inte med alls.

1 juni

2006-05-31T21:55:00.000+02:00

Vår Alessia fyller 1 år idag.

Smilgropar

2006-05-30T16:21:00.000+02:00

Regn och solsken har bytt av varandra hela dagen. Jag har inte gjort något annat än kokat korv och potatismos (mina barn äter endast det jag vägrar äta av någon konstig anledning) samt hämtat svarta oliver däremellan. Oliver går hem hos mig också, däremot lärde jag mig uppskatta dem först vid 30 års ålder. Mina barn föddes med den egenskapen. Mer eller mindre.

Hann med en hel del situps mellan korven och oliverna och det där kletiga potatismoset med vitlökspeppar i. Heder åt mig. Snart kommer E hem och då väntar ett hårt träningspass. Jag visste väl att jag skulle få användning av mp3-spelaren jag fyndade på rea i vintras. Problemet är bara att jag är så himla oteknisk, eller rättare sagt ointresserad, att jag inte kan byta musik i den. Jaja, bara jag får lite tid till att träna, nöjer jag mig med samma musik dag efter dag. Nessun problema. Jag är säkert en vanemänniska.

På torsdag fyller dottern 1 år. En liten snacksalig tjej på 8 kg eller nåt sånt. Med världens största smilgropar. De lär komma från min farmor. Jag har bara en. Smilgrop alltså.
Fast hennes bröder har också smilgropar. Så det så. De tenderar dock att minska något med åren. Tre barn och sex smilgropar. Ett arv från farmor, som jag aldrig hann träffa.

Jag tror att jag ska leta fram fotot på henne ikväll och betrakta de där berömda skrattgroparna.

På höga klackar

2006-05-27T19:09:00.000+02:00

Hon småsprang på Gamla stans kullerstenar. De höga klackarna smattrade mot gatstenarna. Håret flög i vinden och hon verkade lite stressad. På väg någonstans. Skorna var knallröda och med smala remmar. Tånaglarna var målade i en ilsken röd färg.
Handväskan på höger axel.
En liten flicka höll hennes hand och försökte hålla samma snabba takt.

Jag minns det som igår.

Precis såsom jag själv alltid bär min handväska nu, nästan trettio år senare.
Samma blick, drömmande och lite stressad. Irrande. Som om den längtar bort, men ändå inte. Som om den är rädd för att missa livet på något sätt. Rädd för att fastna i det vardagliga.
Jag springer också helst med höga klackar på stadens gator.
Och allt som oftast har jag tre barn som försöker hänga med.
På alla sätt och vis.

Inställd resa

2006-05-26T07:25:00.000+02:00

Vi skulle egentligen ha vaknat upp i Oslo imorse. Hade vi tänkt.
Det blev inte så, dottern är sådär riktigt vrålförkyld och vi tänkte att det är väl inte det bästa att flyga då. Vi avbokade. Dottern själv är på ett strålande humör, trots förkylningen. Hon är alltid glad. Hennes storebröder behöver dock få springa av sig. Mycket. Därför blir det en tur hit idag.

Nu har jag druckit upp morgonkaffet, så- dags för träning.

Överdrift & äkthet

2006-05-25T21:11:00.000+02:00

Jag måste börja leva mer i nuet. Helt klart.
Mina tankar är alltid en timme, några dagar, någon vecka eller år framåt i tiden. Jag sopar undan nuet, medan jag stressar för att hinna allt det som jag vill, för när jag hunnit allt det- ja, då ska jag hinna leva som jag vill...

Ni hör ju hur vrickat det låter. Måste skärpa mig. Nu.

För det är ju inte särskilt bussigt mot någon, allra minst mot barnen, att de liksom får försöka hålla kvar min närvaro med alla sina små krafter, medan jag säger något hurtigt och käckt i all hast. Med ett alltför ofta påklistrat leende. Och rusar vidare.

Jag ser glädjen i deras blick när jag stannar upp och jag är även smärtsamt medveten om sorgen i samma blickar när jag försvinner igen. För att göra nåt. Som jag bara måste. Sen har jag tid.
Sen.
Ska bara.
Mina tankar irrar hit och dit. Ut. Någonstans.
Och när barnen har somnat på kvällen tänker jag att imorgon ska jag skärpa mig.
Det är bara det att jag tänkt samma sak i 6 år nu och jag grejar det fan inte. Jag gör inte det.

Skumt att jag erkänner det här.
För övrigt är överdrift min specialité, så det kan hända att jag överdriven en del även i denna text. Kärnan är dock alldeles äkta.

Min tur

2006-05-24T20:38:00.000+02:00

Vaknade tidigt imorse. Hällde i mig kaffet framför datorn och gav mig sedan på ett hysteriskt träningspass på crosstrainern. Två barn av tre sov och jag var ju tvungen att passa på innan E rusade till jobbet. Kändes faktiskt riktigt bra. Nu ska det bara bli en vana också.

Vardagen med tre barn hemma på heltid har, ärligt talat, tagit musten ur mig lite. Det var tuffare än jag trodde. Killarna har ju alltid varit på dagis innan, men har nu ett extralångt sommarlov på grund av flytt och att vi inte fick någon dagisplats här. Å andra sidan hade jag inte flyttat dem heller, bara för någon månad. I höst börjar de skolan.

Själv känner jag stressen över att hitta jobb så fort som möjligt. Det börjar bli bråttom nu och jag hinner inte ens skriva ett CV. Det stressar mig. Oerhört.
Snart har jag bara två månader kvar av min föräldraledighet. Sen är det över. För alltid.
Finito. Per sempre.

Och jag är faktiskt glad över det. Nu lämnar jag över mangopurén på heltid och allt sånt.
Nu är det min tur att få komma ut.

Jag fattar inte att jag skriver det här i bloggen. Är väl mest lite terapi för mig själv. För just nu, är det bara två saker som jag har i huvudet- hur jag ska lyckas få ett jobb och mitt ständigt dåliga samvete över att känna att jag inte orkar vara hemma längre...

Blommande citron

2006-05-22T07:43:00.000+02:00

Sol idag.
Äntligen en vettig anledning att bära mina nya solbrillor.
Citronträdet blommar så vackert på köksbordet.

Måste skynda mig- ska åka och träffa en barndomskompis idag.

Längtan från brödsmulorna

2006-05-21T19:26:00.000+02:00

Jag börjar faktiskt stressa över att jag är 33 och liksom inte hinner med. Jag vaknar om natten med värk i magen och tänker på allt det jag ville göra, allt det som jag inte hinner nu. Åren går. Och jag hinner bara ta hand om barn. Och dammsuga upp brödsmulor. Så känns det.
Jag har hört många säga att den här tiden går så fort, snart är småbarnsåren ett minne blott… Ja, men då är ju mina chanser också snart ett minne blott? Eller?
Så måste det ju vara.

Jag vet att barn är en gåva. Det insåg jag när jag såg min förstfödda bebis som inte fick leva, på en vit pappershandduk. Jag insåg det ännu mer efter missfallen. Men, det hindrar mig inte från att vilja göra något annat. Också. Orken är borta. Jag hoppas att den kommer tillbaka snart, för jag vill verkligen jobba. Nu. Få se världen utanför mangopurén och små robotar. Bara för en liten stund. Få vara delaktig. I livet där ute.
För det ena, behöver ju inte utesluta det andra.

Jag har en dröm.
Vågar jag? Ska jag chansa, för att eventuellt falla?
För visst är det väl som så, att det är det man inte gjort som man eventuellt ångrar?

Dröm om Oslo

2006-05-20T09:16:00.000+02:00

Nästa vecka åker vi till Oslo.

Då hoppas jag att få se ett Oslo i full blom. Min relation till Oslo är lite speciell, av olika anledningar. Främst för att E jobbade där i ett halvår, precis innan vi flyttade ihop. Han pendlade. Kom hem på helgerna. Mina barn hade fäst sig sådär jättemycket vid honom, och grät varje söndag när han skulle åka och fann åter glädjen varje torsdag, då han skulle komma hem igen. Det var så de lärde sig veckodagarna.

Ibland åkte jag till Oslo.Varenda gång hoppades jag på att få promenera på Akerbrygge i gassande solsken, få se solen möta havet, köpa räkor direkt från fiskebåtarna och kunna njuta av en god middag utomhus.Varenda gång regnade det.

Jag har sett de mörkaste moln sänka sig över Oslos stad högst uppe i baren på Skybar. Med ett glas kallt vitt vin i handen stirrade vi rakt in i ovädrets skådespel.
Det var mäktigt.

Badsalt & åländska klippor

2006-05-20T08:41:00.000+02:00

Vaknade med världens träningsvärk. Tränade hysteriskt igår på mitt senaste köp, som jag faktiskt är väldigt stolt över, en crosstrainer. Eller vad den nu heter. Den är bra, den tar bra och snart ska jag väl se nästan likadan ut som innan jag stirrade in i mitt tredje (eller fjärde kanske jag bör säga) barns blåa ögon för första gången. Med mp3-spelaren på hög volym och med balkongdörren öppen, är det faktiskt helt ok att slita. Jag brukar ha en syn framför ögonen att jag springer på en lång sandstand i skymningen. Utan bekymmer. Utan krav. Fast ibland förvirrar sig tankarna dock till betydligt jobbigare platser. Nåväl, jag kämpar på. Med crosstrainern.

Efteråt slängde jag mig i badet, hällde i massor med grönt badsalt. Det stank melon i hela badrummet. La mig ner i det varma vattnet och läste en hel Elle. Utan att bli avbruten. Underbart. Det var evigheter sedan.

Maken tittade nyss upp från DN och berättade att Åland nu förbjuder försäljning av snus. Det är endast färjor med svensk flagg som får sälja. Halva jag är ju åländska och jag romantiserar gärna det lilla vackra öriket, med alla sina röda klippor och vårt hus. Huset där man blickar rakt ut i den vida horisonten. Magiskt.
Vad beträffar snusfrågan håller jag mig dock helt neutral.

Dino & catering

2006-05-19T11:44:00.000+02:00

På balkongen står en väsande dinosaurie. Med lång hals och med blicken mot vattnet, står han där, liksom ståtlig på balkongbordet. Han väser och grymtar med jämna mellanrum. Ibland låter det som om han skrattar eller som några katter i ilsket fräsande slagsmål.

Det är väldigt irriterande. Minst sagt. Han började igår kväll och vi vet inte hur vi ska få tyst på honom. Personligen skulle jag gärna kasta honom i sopnedkastet på gården, men hans ägare, min ene tvillingson, är inte överens om detta. Så nu får han bo på balkongen. Tills han håller tyst.

Idag kommer J och hennes snart 1-årige son. Vi ska äta en italiensk tallrik med fyra olika sorters salami, marinerade kronärtskockor och lite annat. Den ser otroligt god ut. Och nej, det är inte jag som fixat till den. Äkta catering. Efteråt espresso med biscotti. Med mandel i.

För övrigt ser jag fram emot kvällen, då jag planerat in träning, bad och sedan en fransk film som jag längtat efter att se i flera veckor. Härligt.

Droppe av glamour

2006-05-18T07:15:00.000+02:00

Tidig morgon som vanligt. Det har jag haft i en sisådär sex år nu. Sista gången jag sov en hel natt var nog en vinternatt innan jul år 1999. Då var jag ganska så höggravid med tvillingarna och var tvungen att sitta upp om nätterna i en knallblå soffa, medan jag hysteriskt halsade Gaviscon.

Minns att jag läste ut en bok per natt då. På ett ungefär. Det skulle ta flera år innan jag hann läsa igen. Nu hinner jag det. Om nätterna. När alla andra sover. Det är min tid, som jag bara måste få. Ibland vaknar bebistjejen till och säger -Titta! Där! Titta där! Heeeej!

Jag är lite förvånad att ha en pratande bebis. Hon säger ju några ord iallafall. Tvillingarna var nog flera år när de gjorde det. Tror jag. Jag minns faktiskt inte. Å andra sidan sprang de ifrån både mig och varandra vid hennes ålder. Bebistjejen har inte en tanke på att gå.
Var sak har sin tid. Eller hur var det nu?

Regn och rusk idag. Jippi för en hel del pollen spolas ju bort, dock väldigt trist för jag hade ju tänkt ge mig ut på stan i mina alldeles nyköpta solglasögon från Pilgrim. Stora, svarta och lite glittrande. Så coola. E tyckte att de var förskräckliga. Jag ville ha dem idag, sittandes på en uteservering och dricka en latte, eller ännu hellre ett glas Rosévin. (Verkligheten tillsammans med tre barn ser dock inte riktigt ut så. Det är sällan man kan njuta av att drömma sig bort på en uteservering med blicken i fjärran). Men, solglasögonen vill jag ha iallafall. Min egen lilla droppe av glamour eller lyx eller vad jag nu låtsas att det är, där mitt i småbarnslivets kaos.

Ny blogg

2006-05-18T07:13:00.000+02:00

Ny blogg igen.
Inläggen nedan är från mina gamla bloggar. Några inlägg som jag av personliga skäl ville ha med mig.
Nu börjar jag om på nytt. Igen.

Provencalskt kakel

2006-05-17T19:38:00.000+02:00

Visst är det konstigt med känslor och minnen och sånt där. Minnen som till synes kan vara helt triviala, kan vara väldigt betydelsefulla. Av någon konstig anledning. Jag minns inte så mycket av min barndom, faktiskt. Mest sporadiska minnen. Känsloladdade.
Som när jag var kanske 2-3 år och vi bodde i Frankrike. Jag, mamma och pappa. De var fortfarande gifta då. Jag kommer inte ihåg när de skilde sig, kanske när vi kom hem från Frankrike. Egentligen tycker jag att det är ganska så oviktigt. De gjorde det, punkt slut.

Hur som helst, där i Frankrike, minns jag, klart och tydligt, precis som om det vore igår- hur badrummet såg ut. Jag minns handfatet och jag kan fortfarande se kaklet framför mig. Provencalskt. Jag kommer ihåg att jag drack vattnet i kranen och jag kan än idag höra rösten som skrek: -Nej! Drick inte vattnet!

För sent. Jag hade redan druckit. När jag drack ur kranen och rösten skrek stirrade jag upp, rakt in i det provencalska kaklet. Det kakel som har etsat sig fast i mitt minne för all framtid. Tror jag. Så minnesstarkt.
Jag minns även alltför väl hur jag efteråt kräktes hela natten.

Jag har massor med sådana där skumma minnen, laddade med en miljon känslor. Triviala små händelser, som egentligen kanske borde ha gått mig obemärkt förbi. Men, de gjorde inte det. Tvärtom. De fastnade och verkar bara bli starkare med tiden. Andra saker, viktigare saker, större saker- kommer jag knappt ihåg. Det är just de där små livsögonblicken som fastnar. Hårt. De trasslar sig in. De blir en del av mig.

Ett annat är när jag fick en katt av min pappa. Jag kommer knappt ihåg när jag bodde tillsammans med honom, men den dagen han steg in i vardagsrummet med en liten grå katt under jeansjackan- den glömmer jag aldrig. Jag kommer ihåg hur vårt vardagsrum var möblerat. Jag kommer ihåg var jag satt. Jag kan fortfarande känna min förvåning över den lilla gråa katten under pappas jeansjacka. Jag kan fortfarande se pappas ögon framför mig. Fulla av förväntan. Katten fick namnet John Silver.

Små, små ögonblick i livet som kommer att följa mig för alltid.

Var är portföljen?

2006-05-17T19:36:00.001+02:00

Jag och min bror, som för övrigt kallar alla barnprogram som jag såg som liten för proggprogram, har ett litet internt skämt. Frågan som vi tycker är så hiskeligt kul är:
-Var är portföljen?

Alltså, det låter ju bara så tråkigt. Inte kul alls. Men, Peter och jag skrattar så att tårarna rinner. Varenda gång. En av våra systrar (vår familjekonstellation är så krånglig, så den berättar jag om en annan gång), blir så arg på oss när vi börjar med portföljgrejen. Och då blir det ju ännu roligare och så kan vi inte sluta.

Det hela började en sommar för några år sedan när vi alla var på landet. Jag satt och läste DN i solen och såg någon recension på något, jag minns inte ens vad... Rubriken löd just:
-Var är portföljen?

Sen den dagen är det vårt roliga skämt som ingen annan förstår. Kanske inte vi heller, egentligen. Det är nog just det som gör det så roligt. Vi tror att vi är djupa och menar på att portföljen står för något stort. Vårt mål, vår livsväg eller något annat stort och obegripligt. Frågan -Var är portföljen? har på så sätt fått en helt annan mening än vad man kan tro för oss.

Jag har inte hittat min portfölj än och jag tror inte heller att Peter har det.

Bratislava

2006-05-17T19:36:00.000+02:00

Jag minns en resa till Bratislava för länge sedan. 12 år sedan. Jäklar vad tiden går. Jag var i Milano och hälsade på mina vänner där. Det var vinterkallt och fruktanvärt rått. Molnen låg tunga över staden och allt var så grått, så grått. Det var december och när mina vänner jobbade shoppade jag julklappar. Julpyntningen var extrem och de stora röda rosetterna lyste upp Milanos för övrigt gråa och regnfuktiga gator. Jag minns att jag köpte en ljusblå stickad tröja och vantar till min lillbror som då var nästan 9 år. Förmodligen var det den tristaste julklapp han någonsin fått. Han använde aldrig tröjan för den stacks så förfärligt. För ett tag sedan fick jag tillbaka den av min mamma, hon tänkte väl att något av mina barn kunde ha den. Jag gjorde mig av med den ganska snabbt, för det var sant det som brorsan sa- den stacks.

I Milanos affärer tindrade ljusen och färgerna exploderade nästan med varandra. Vacker kontrast till det gråa och dimman utanför. De gula spårvagnarna gled runt i stan och spräckte liksom dimman.En dag åkte vi till Bratislava. Det var den märkligaste resa jag någonsin gjort. Det var som en saga. En märklig en. Den resan kommer jag alltid att minnas med förundran.

Vi återvända till Italien några dagar senare. Det snöade och blåste isande kallt i Europa. Vi fick punktering. Vi blev väldigt försenade eftersom snön orsakade kaos. Men, till slut nådde vi Italiens gräns iallafall. Mitt i natten. Kylan var så blixtrande kall.
Jag sov i bilen under min täckjacka och väcktes av en ficklampas starka sken. De frågade om jag var slovakiska. Nej, svenska sa mina vänner. Poliserna log och sa hej och släppte igenom oss. Det hela verkade säkert en smula suspekt för dem, jag var ensam tjej i en bil full med killar. Jag tänkte inte ens på det. Då. De var ju mina vänner.

I många år höll vi kontakten. De kom och hälsade på mig i Stockholm. Jag åkte titt som tätt till Milano. Ett par av dem var enäggstvillingar. Sådär slående lika varandra som mina egna enäggstvillingar är. Jag undrar vad de gör idag?

Ravioli helt enkelt

2006-05-17T19:32:00.000+02:00

Jag lagar nästan aldrig mat. Inte min mamma heller. Det är kanske något i generna. Jag är medveten om att många tycker att det är direkt avkopplande att laga mat. För mig är det precis tvärtom. Otroligt stressande! Det blir kladdigt och kletigt och mascaran rinner när man hackar löken. Jag är pedant, så allt klet och all smet, blir till en enda stor och gigantisk stressfaktor för mig.

Gud, vad jag låter neurotisk! Helst ska man hinna hacka färdigt allt innan det som redan ligger i stekpannan bränns. Stressigt värre. Iallafall för mig som oftast gör allt i fel ordning. Tur att E lagar så god italiensk mat. Medan jag skurar golven.

När min mamma träffade O för en hel massa år sedan, de har väl varit gifta i över 20 år snart, så blev han lite chockad över våra måltider. Han brukar säga att han fann oss delandes på en konservburk med ravioli från Findus. Det är dock inte helt sant, för vi delade på en tomat också. Och ibland lagade mamma jättegoda aubergineskivor med köttfärs och ost på.Observera att detta är skrivet med en hel del ironi, vi åt såklart inte Ravioli varje dag! (Vi gick ute och åt också).

När O kom in i vårt liv, var det första gången som jag bekantades med svensk husmanskost. Stuvade makaroner (mamma vägrar fortfarande äta det) och falukorv och sådana saker. Annorlunda. Men, medelhavsköket vinner. Det är så mycket godare tycker jag. Ikväll ska E och jag gå ut och äta på Sopranos.

Miss Sixtyjeans & vitlök

2006-05-17T19:30:00.000+02:00

Maken skulle muntra upp mig lite och höll en liten monolog;

-"Livet består av olika faser, första fasen är man tror man är odödlig-fasen och sen finns det även småbarnsåren, då livet är helt hysteriskt stressigt-fasen och där befinner vi oss nu. Men det är bara ett litet tag och sen kan barnen ta hand om sig själva och vi kan sova på nätterna utan att vandra omkring som vålnader. Du kommer att få sova och du kommer snart att komma i dina Miss Sixtyjeans!"
Sedan avslutade han hela peptalket med;-"Stinker jag vitlök?"

Jag har för övrigt inga Miss Sixtyjeans, men jag skulle gärna vilja ha ett par.

Styvfamiljen

2006-05-17T19:29:00.000+02:00

Det är inte alltid så lätt. Likt ett pussel som ska läggas, utan att bitarna kanske alltid passar perfekt ihop. Känslor som far hit och dit. Dåligt samvete över det ena eller det andra. Jag är uppvuxen i en styvfamilj. 2/3 av mina barn växer just nu upp i en styvfamilj. För mig är styvfamiljen det normala, det enda jag vet. Det enda jag känner till hur det är.

Min verklighet.

Samtidigt tror jag att det kan vara en enorm rikedom- man får en massa människor instormande i ens liv som man aldrig skulle ha träffat annars. Jag väljer att se det från den ljusa sidan. Jag tror att det är så. Jag hoppas det.

Livets kaos

2006-05-17T19:28:00.000+02:00

Jag minns en dag för en sisådär fyra år sedan. Jag var på ett fik tillsammans med mina då 2-åriga barn. Vi gick alltid och fikade efter dagis på fredagar. Det var vår lilla ritual. Barnen åt chokladbollar och drack äppelsaft. Jag var glad om jag hann få i mig kaffet.

Det var en intensiv period i mitt liv. Minst sagt. Jag var ensamstående med tvillingarna.
Alltså- det var tufft. Jag lovar. De sprang hit och dit- men aldrig åt samma håll- och var totalt omedvetna om livets faror. Oftast fick de sitta i vagnen när vi var ute. Av säkerhetsskäl. Men de måste ju få röra på sig ibland också. Tänkte jag. De sprang. Än hit. Än dit. Jag fick rädda den som för tillfället levde farligast. Ibland hann jag inte med. Olyckorna hände när man minst anade det.

Tillbaka till fiket och chokladbollarna. En äldre man såg nog min trötthet och kanske även min uppgivenhet. Han kom fram till mig och berättade om vilken rikedom jag verkligen har. Nu förstod jag det inte, sa han, men när jag blir gammal så kommer jag att minnas och längta tillbaka till den här tiden i mitt liv. Man gör det, fortsatte han, även om man tycker att det är jobbigt nu.

Hans ord har hjälpt mig många, många gånger. Ibland mer. Ibland mindre. Än idag, när jag är omgift med ny make och ännu fler barn, tänker jag på hans ord. De hjälper mig de stunder då livet känns som mest kaotiskt tillsammans med små barn. Då hoppas jag att tiden, trots allt, går lite långsammare. Det här är livet. Om än så kaotiskt.

Knallblå klänning & hur fan ska jag klara det?

2006-05-17T19:25:00.000+02:00

Jag kommer aldrig att glömma den där eftermiddagen. Solen sken och det var sommar. Genom köksfönstret såg jag det stora, gröna och frodiga trädet. Solstrålarna lyste genom bladen och rakt in i vårt kök. Det var ett underbart ljus.

Jag satt på köksgolvet. Jag hade på mig en knallblå kort klänning. Jag var brun. Jag var gravid. Jag kommer aldrig att glömma mönstret på köksmattan som min blick etsade sig fast i. Jag pratade med min mormor i telefonen. Jag hade precis berättat för henne att barnet som sparkade i magen inte var livsdugligt. Det skulle inte få leva. Om drygt en vecka skulle kroppen tvingas till en förlossning. Jag hade redan tagit den första tabletten som skulle förbereda för det.

Jag kommer aldrig att glömma tryggheten i hennes röst den där soliga eftermiddagen. Ute pågick livet som föut.Mitt liv skulle förändras för all framtid. Jag slängde alla nummer av Vi föräldrar som jag hade köpt. Mitt barn fick inte leva.

Min mormor sa;-Jaaa du, barn är ett bekymmer hela tiden! Man kan aldrig sluta oroa sig för dem!

Så är det nog. Man kan aldrig sluta oroa sig. Jag tittar på mina tvillingar och tänker tankar som tänk om den ene blir lycklig och inte den andre! Tänk om... Det gör så ont. Bara tanken av att ens barn kanske får ett jobbigt och olyckligt liv. Det gör så jäkla ont, att jag ibland faktiskt undrar varför jag skaffade barn!
Hemskt va? Hur kan man tänka så? Det är bara tvillingarna jag tänker på i sådana banor än så länge.Kanske för att de är två och föddes på samma gång och liksom så väldigt tajta. Lillasyrran tänker jag inte alls på det sättet. Hon är så liten än. En bebis.

Men, så tänker jag- jag gav dem ju livet iallafall! Livet är jobbigt ibland. Så är det bara. Och ibland är det bara alldeles, alldeles underbart.
Jag är säker på att man måste släppa barnen fria en dag. Fria att leva sina egna liv, såsom de vill själva. Då ska de förhoppningvis ha fått en hel massa grundtrygghet och allt sånt hemifrån. Så att de kan blomstra på sitt eget vis. Alla tre.

Hur sjutton ska jag klara av det? Jag inser nu vad jag gett mig in på...

Möte på Operabaren

2006-05-17T19:24:00.000+02:00

När jag var liten träffade jag oftast min pappa journalisten på Operabaren. Vakten som stod utanför vinkade fram mig och sa att Fröken B. får gå före kön. Och så log han. Jag travade in med mina långa bruna flätor hängande. Som om det vore det mest normala. Vilket det ju var för mig.

Där inne satt jag och lyssnade på de andra journalisterna och författarna. En gång hade min pappa köpt dockskåpsmöbler till mig. Med klumpiga fingarar fösökte en av dem sätta ihop dem. Allt medan de pratade om hur de skulle lösa världsproblemen... Ungefär. Jag kommer inte ihåg om de lyckades lösa dockskåpsmöbelpysslet, men jag minns hur lycklig jag var när jag sedan gick hem till mamma igen över Skeppsbron med mina nya dockskåpsmöbler som jag fått av min pappa.

Det skulle nog dröja ett tag innan jag träffade pappa igen.

Personligt brev

2006-05-17T19:21:00.000+02:00

Jag sitter och registrerar mig på Manpower och Jobline, som för övrigt tydligen heter Monster numera? Nästan klar, förutom den lilla detaljen det personliga brevet. Vad sjutton ska jag skriva? Det känns som om jag hamnat utanför leken och livet där ute de här senaste åren.

Hej!

Jag önskar inget hellre än att komma ut i arbetslivet och träffa vuxna människor. Jag önskar inget hellre än att ibland få göra något annat än ligga på knä och torka upp bebisgröt och mangopurè. Jag ser fram emot en dialog med vuxna människor, där jag inte pratar i falsett och säger; "Heeej! Tittut! Gosimosisen!"

Läste humanistisk linje med estetisk variant på gymnasiet och blev utskrattad av naturvetarna som påstod att det enda vi skulle lära oss var att säga "jag är humanist och arbetslös" på fyra olika språk.
Jag kan inte ens det.

Det enda jag kommer ihåg från mitt C-språk kinesiskan är "Goddag, jag studerar kinesiska i skolan" och det antar jag att man inte kommer särskilt långt med. Italienskan, däremot, är i princip flytande och om någon, mot all förmodan, på till exempel Italienska Ambassaden läser detta och behöver hjälp- så hör av er! Jag kommer på stört, är ändå mestadels på språng här hemma, då jag försöker undkomma en vild bebis i gåstol.

På Universitetet läste jag en kombination av ämnen som i praktiken gör det stört omöjligt att få jobb. Men, vem har sagt att livet alltid ska vara så enkelt? Italienska, pedagogik, statsvetenskap och ekonomisk historia. Verkligen en supersmart blandning. Jag har hunnit med att plugga ett år i Italien också. Jobbat extra i massor med år på Posten, som telefonintervjuare, som lärare och nu senaste som italienskalärare. Och som lite annat.

Jag är effektiv, har lätt för att lära, vilket nog till största delen beror på mitt fotografiska minne, som gjorde så att jag kunde spendera en hel del tid på Cafè Trean på Universitetet, istället för i biblioteket. Jag är envis och pedantisk. När jag går in för något, gör jag det med 200% och jag har inget emot att jobba över lunchen vid behov. Jag är så van att skaka en Nutrilett som intas på stående fot, vid stressiga stunder. De lär ju innehålla allt kroppen behöver.

Mina trötta ögon och mina svarta ringar under ögonen försöker jag kurera med ögonkräm och Cliniques Trestegssystem. Jag tror dock att ett jobb skulle göra så mycket större underverk än allehanda krämer för min numera så trötta och lite lätt uppgivna uppenbarelse.
Sömn behöver jag inte heller så mycket. Har jour för jämnan. Det är bara att ringa mig vid behov, jag är säkert vaken.

Det är väl inte för sent för mig? Det är väl inte så att mina chanser ute på arbetsmarknaden gled mig förbi, medan jag låg på golvet i gråa träningsbyxor och torkade upp något? Efter två på samma gång och sen efter en.

Med vänliga och lite smått desperata hälsningar, Sara

(Det här brevet publicerades även i min gamla blogg, men det är fortfarande högaktuellt).

Liten vit väska i Provence

2006-05-17T19:19:00.000+02:00

Vaknade strax innan 04.30 av bebisen. Hon somnade om, men inte jag. I nattens mörker låg jag och funderade. Mina tankar drogs tillbaka 30 år i tiden. Då vi bodde i Frankrike och jag var tre år gammal. Eller liten.
Med långa bruna flätor och solbränd som en pepparkaka.

Jag minns att mamma och jag stod vid ett övergångsställe. Längre bort hägrade havet. Det luktade gassande solsken, avlopp och hav. I handen bar jag en liten, vit korgväska. Den hade ett lås i silverfärg. Jag tror till och med att fodret inuti var ljusgrönt.
En annan egenskap väskan hade, var att den smakade salt om man slickade på handtagen. Jag kunde inte låta bli.

Där vid övergångsstället i Antibes hör jag min mammas irriterade röst om att jag måste skynda mig. Jag kan fortfarande känna min egen irritation och ilska. Över vad, vet jag inte. Att bli tillsagd? Att någon annan talar om för mig vad jag ska göra?
Jag ser något välbekant i min mammas frånvarande blick, som med tankarna någon helt annanstans, i hennes irriterade rop på mig, i hennes drömmar...
Då slår det mig, rakt från stjärnklar himmel- det är ju jag!
Vad jag känner igen mig själv i hennes uttryck, såsom jag så tydligt minns det.
Nu, 30 år senare.

Och i mig själv, den lilla treåringen med envishet och ilska i sin blick, ser jag min ene tvillingson. Så tydligt. Att jag inte tänkt på det tidigare.Äpplena faller tydligen inte så långt från träden alla gånger iallafall.

Döttrar & söner

2006-05-17T19:14:00.000+02:00

En sensommardag i slutet av augusti 1997 föddes min allra första dotter. I femte månaden. Jag hade nyss fått reda på att hon inte hade en chans. Hon var inte livsduglig. Borde ha blivit ett tidigt missfall, sas det. Livsduglig på ett sätt tycker jag dock att hon var, hon överlevde mot alla odds i magen. Läkarna höll med och sa att eftersom hon klarat sig såpass länge, så skulle hon även överleva förlossningen. Troligtvis. Därefter endast några få månader. Jag fick veta att jag inte hade något val. Egentligen. De klappade mig på ryggen och sa att det är bra att jag är ung, jag har tiden framför mig. Bara att ta nya tag och gå vidare. Så sa de. Jag trodde dem inte.

Min kropp proppades full med medicin under en veckas tid för att förbereda kroppen för en alldeles för tidig förlossning. Jag kände min dotter röra sig. Jag såg livet runtomkring som i en dimma.

En dag, när det var som allra varmast, föddes min dotter efter många, många timmar. I vissa få fall kan de rädda livet på ett så litet barn. Om det är fel på barnet lämnas det att dö.
På morgonen fick jag se henne. De kom in med mitt barn, la henne på sängen. Jag tittade på den lilla bebisen. Vågade inte ens ta i henne. Läkaren tittade på mig och gick ut med henne igen, han svepte in henne i en pappersduk. Jag kommer alltid att minnas hur hon såg ut. Den lilla dockliknande varelsen. Så perfekt. Men ändå var allt så fel.

Jag skickades hem på eftermiddagen. Med hurtiga påståenden om att jag skulle glömma och gå vidare. Jag var ju så ung. Vi åkte hem. Jag la mig i sängen och grät. Jag hade blivit mamma, men hade inte något barn. Det var en lång väg tillbaka. Jag tror inte att så många tänker på henne idag. Hon var ju så liten och allt var ändå bara fel. Men, hon är min allra förstfödda, min förstfödda dotter och hennes minne blommar upp varje dag. Det kommer det att göra i hela mitt liv. Jag gav henne ett namn, men det behåller jag för mig själv.

******

I slutet av mars 2000 föddes mina tvillingar. Förlossningen gick ganska så snabbt, men så alldeles i slutet hände något och rummet fylldes med läkare och sköterskor. Jag förstod ingenting och hörde någon skrika: -"Vi snittar! Nu!"
De sprang iväg med mig och ett helt operationsteam stod beredda. De stod som i givakt. Jag tittade upp mot lampans starka sken och såg masken sänkas över mitt ansikte. Sen minns jag inget mer.

Några timmar senare vaknade jag upp. Ensam på ett uppvak. Med sladdar och maskiner pipandes runtomkring mig. En sköterska kom framspringande och berättade att jag fått två friska pojkar. Jag kämpade för att komma ur narkosens grepp en lång stund till innan jag fick träffa mina barn.

Några timmar i mitt liv hade blivit raderade. Då jag blivit mamma.Mina pojkar föddes med dramatik en dag i slutet av mars. Då snö och solsken blandades om vartannat.

******

Den allra första dagen i juni 2005 föddes min dotter. Att hon skulle födas med planerat snitt beslutades det om redan när hon var liten som en aprikos i min mage.

Det var en helt absurd situation. Jag promenerade in i operationssalen. De hälsade glatt och sa åt mig var jag skulle ställa mina skor. Jag klättrade upp på operationsbordet.
Några minuter senare hör jag min dotter skrika. Tårarna rann på mig. Det var magiskt. Jag fick vara med när mitt barn föds. Jag fick vara med från början.

Läkaren som plockade ut min dotter i livet kom fram och sa att det var tur att det här var ett planerat snitt, annars hade det troligtvis slutat väldigt akut. Hon sa hej och lycka till. Hon sa även att dottern hade mina skrattgropar. Hon gick sin väg. Jag kunde inte titta efter henne, jag låg och blev ihopsydd. Någonstans i bakgrunden hörde jag dottern skrika och maken skratta.

Min dotter föddes till musik en dag när sommaren just hade börjat.

******

Jag är lycklig över att jag lever på en plats och i en tid där liv kan räddas med kejsarsnitt. Både barns och mödrars. Nu vågar jag inte utmana ödet en gång till.

Rosa fynd & getost

2006-05-17T19:11:00.001+02:00

Idag har min väninna L, vi har känt varandra sedan vi var 7 år, varit här med sina barn. Vi tillbringade dagen i Nytorgsparken. Solen sken, sanden dammade, fontänen levde, det var ett vimmel av människor överallt och alla liksom log.
Mot solen. Mot värmen. Mot sommaren. Mot livet.

Vi köpte varsin macka med parmaskinka och getost. Den var försvinnande god och getosten liksom smälte i solen. Bebisen krälade omkring i sanden och stoppade allt hon hittade i munnen. Lite smått stressande.

På väg hem mot båten, kunde jag förstås inte motstå frestelsen att köpa det där chockrosa buddhahuvudet som jag suktat efter så länge nu. Det passade alldeles förträffligt bra i vårt köksfönster, tätt intill den vita vasen med den chockrosa grenen. Och på golvet ligger den lika rosa mattan Siri från Pappelina. Och jag som inte brukar svärma för just rosa. Men det blev perfekt. Jag är så nöjd.

Minnen & glittrande skor

2006-05-17T19:11:00.000+02:00

Rensar.

Hittade ett par ilsket ceriserosa flip-flopskor med glittrande pärlor på...Sista gången jag besökte min mormor och morfar hemma hos dem, när mormor fortfarande levde, var en varm dag i maj för två år sedan. Det var någon dag innan hennes födelsedag. Jag åkte dit tidigare för jag hade inte tid att komma den dagen hon fyllde år.Tid??Vad tänkte jag på?

Jag steg av bussen vid Karlaplan och passade på att ta en shoppingrunda innan jag gick hem till dem. Inte anade jag att det var sista gången jag skulle stiga in i porten på nummer åtta. Så som jag gjort så många, många gånger tidigare. Där allt var så välbekant. Jag köpte ett par skor. Ilsket skrikande ceriserosa med glittrande pärlor på.Jag ringde sen på dörren. Hon satt där i den svarta soffan med enkla, raka linjer. Min mormor avskydde allt snirkligt... Raka linjer skulle det vara. Stilrent. Jag gav henne en stor vit lilja. Vita blommor var det vackraste hon visste. Hon älskade liljekonvaljer. Jag visade henne skorna. Hon satt kvar i soffan. Rak i ryggen och bara en skugga av sitt forna jag. Värdigheten fick hon dock behålla till sista stund. Det raka, gråsvarta håret i samma stilrena frisyr som hon haft sedan jag föddes. Hennes ganska så mörka hud. Hennes raka näsa. (Hon irriterade sig alltid på min uppnäsa. Hon tyckte att jag skulle trycka ner den varje dag). När hon såg skorna brast hennes ansikte upp i ett leende.

-Herregud människa! Vad har du köpt? De är ju förskräckliga...! Hon skrattade. Hennes ögon glittrade. Jag förstod att hon skulle tycka att det var något av det gräsligaste hon skådat.För en kort stund var hon den hon alltid varit.
Hon fortsatte: -Fast de är ju ganska roliga!
Hon provade dem. Och log. Så sa hon att hon är för gammal för sådant nu. Där slocknade hennes leende.

Några få månader senare dog hon. Jag satt vid hennes säng på sjukhuset. Jag grät. Det var sommar. Jag var brun och hade de ilsket ceriserosa skorna på mig. Jag kan inte slänga dem. Jag kan bara inte. De är förstörda av adriatiska havets salta vatten. Av sol och sand. Flera av de glittrande pärlorna har släppt taget och rullat iväg på nya äventyr...

Jag måste behålla dem. Jag bara måste. Gud, vad jag saknar min mormor. Det är så lätt att ta människor för givna.

Solbrillor & varm asfalt

2006-05-17T19:09:00.000+02:00

Sommaren är här. Det känns nästan så. Uppkavlade jeans och förra årets slitna flip-flops på fötterna. Solbrillor fyndade på Tradera, med osäker kvalitét. Vitsippor och några andra blåa i massor. Jag satt på en bänk i parken och bara njöt med ansiktet mot solen. Jag älskar solens värme i ansiktet. Då drömmer jag mig bort.Jag försökte verkligen med villalivet. Det var inget för mig. Kände mig bara isolerad och vilsen. Jag längtade tillbaka till stadpulsen, asfalten och alla ljuvliga parker. Där jag är född och uppvuxen. Min kärlek till stadens puls var för stor, inte ens det vackra där ute i skärgården kunde bräcka den. Jag ville tillbaka. Och kom tillbaka.Havets skönhet får jag om somrarna hos släkten på Åland.På de åländska röda klipporna har jag sprungit barfota i hela mitt liv.En stor del av mitt hjärta finns även där, i huset där vi blickar ut mot horisonten.

På en bar i Milano

2006-05-17T19:08:00.000+02:00

Jag satt vid ett litet cafèbord på en bar nästan alldeles i centrala Milano. Mittemot mig satt en man och läste tidningen. Han var tyst. Alldeles förskräckligt tyst. Han köpte mig en cappuccino. Den var rykande het. Het. Tyst var stämningen mellan oss. Bara prasslet från tidningen hördes. Bara prasslet. Egentligen var faktiskt allt i sin ordning. Vi kände inte varandra. Sammanförda av gemensamma vänner bara. För att hålla varandra sällskap medan dessa gemensamma vänner var upptagna med annat. Jag drack upp min cappuccino. Han läste klart sin tidning och signalerade sedan till mig med en blick att det var dags att gå. Jag nickade och reste mig. Tysta lämnade vi baren. Dagsljuset bländade oss när vi kom ut på gatan. Snart, alldeles, alldeles snart skulle allt återgå till det normala.

Via Fabretti 31

2006-05-17T19:07:00.000+02:00

En dag när jag satt och ammade min då tre veckor gamla, alldeles underbara dotter, stirrandes ut mot skogen, slog det mig plötsligt att åren går. Fort som fan går de också. Hur hinner man med? Jag satt där i soffan och lyssnade på italiensk musik, när det plötsligt gick upp för mig att det var 15 år sedan jag bodde i Italien. Jag var 17 bast när jag flyttade dit för att plugga i ett år. Det krävs inte särskilt imponerande matematikkunskaper för att räkna ut att jag nästan är dubbelt så gammal nu som jag var då... Hänger ni med? Nej, inte jag heller... Det var ju liksom igår som jag bodde på Via Fabretti 31 i Perugia!! Igår. Inte fan var det 15 år sedan!

Jag minns så väl mina rosa Supergaskor i lintyg, min lycka över att inandas Italiens ljumma vindar och alla dess dofter... Mina drömmar och min säkerhet inför livet... Minnena är så nära och åren så långt borta.

Hösten 2003 var jag i Italien, som så många gånger förr genom åren. Men, den här septemberdagen var annorlunda, ty jag återvände till Perugia och Via Fabretti 31. Allt var som när jag senast gick in genom den tunga porten och kylan i farstun slog emot mig som så många gånger förr. Så välbekant. Så nära. Och ändå så långt borta. Allt var sig likt. Den tunga gröna porten, kylan, doften... Ja, till och med de nerklottrade telefonnumren på den vitkalkade väggen var kvar efter alla dessa år. Som om åren inte passerat alls.

Jag stod där inne och förundrades. Förundrades över tidens gång. Förundrades över att det kändes så nära, när åren visade på att det var länge sedan... Förundrades över känslan av kärlek till platsen.

Jag väcktes ur mina tankar av en röst som jag kände igen. Mannen som stod framför mig verkade orörd av åren som gått. Han var sig precis lik. Spelade tiden mig ett spratt? Tydligen kände han genast igen mig, det var min hyresvärd för 15 år sedan. Då var jag en 17-åring, så full av glädje och livsdrömmar, världen var mitt hem och det fanns inga hinder i livet...
Nu var jag en 31-årig tvillingmamma, som hade glädjen kvar, men som insett att hinder finns det många av i livet, det gäller bara att övervinna dem.
Det mötet betydde mycket för mig.

Nu sitter jag här vid köksbordet och lyssnar på mina 6-åriga tvillingkillars konversation om vems glass som är godast. Är det bananglassen eller smultronglassen? Ja, det är stora frågor för små killar. Kanske alltför stora...

Dessa små killar har nu blivit storebröder till en liten tjej. Jag har blivit trebarnsmamma. Livet är stort. Jag har fått tre alldeles superfina barn. Längtan till Italien finns kvar i mig som den alltid gjort. Mycket har hänt under åren sedan jag bodde på Via Fabretti 31. Men, mina drömmar är fortfarande desamma. Kanske inte lika rosaskimrande och numera lite kantstötta av livet. Sådär som det antagligen ska vara... Som det måste vara...